Hoshanna

Skyldig

Hej jag heter Angelica och är 17 år gammal. Jag går i gymnasiet och det går väldigt bra för mig, men jag måste kämpa på en hel del. Det är bara för att jag har hamnat efter en del tidigare år. Då gick det inte alls bra för mig, och jag var inte mig själv. Det var i 8an allt började och allt blev fel. Jag hade precis fyllt femton år. Jag började i en ny skola och var ganska nervös. Jag gillar inte att behöva skaffa nya vänner, och tänk om ingen skulle tycka om mig. När jag kom in i skolan märkte jag på en gång att det var massa olika gäng, dem "töntiga eller dem "tuffa". I min klass såg jag på en gång att det var små grupper. Ett killgäng som var de tuffa och dem såg inte alls ut att vara snälla. Resten av killarna var nog mer som mig, snälla men inte så mycket mer. Men de blev ändå kallade töntar. Sen var det inte så mycket tjejer, men alla dem höll ihop och dem verkade väldigt snälla och duktiga i klassrummet. Efter att jag hade presenterat mig så tog vi en rast. Jag visste inte riktigt var jag skulle gå eller vem jag skulle gå till. Då kom en av tjejerna fram till mig och fråga om jag ville gå ut och ta en cigg. Där började allt. Jag följde med och de visade sig att de tjejerna inte var alls som jag trodde och var motsatsen till snälla och duktiga. I fortsättningen var jag en helt annan person, jag rökte, skolkade och snodde lite saker ibland. Men en dag när jag och en av tjejerna Lollo gick ut och shoppade så blev det inte som planerat. Vi gick in i en märkes affär där de hade jätte snygga saker, men inget vi hade råd med. Jag och Lollo provade två tröjor som kostade tvåtusen kronor sammanlagt. Då säger Lollo att jag ska lägga dem i min väska, jag blir chockad vi brukar ta saker för typ etthundra kronor men inte tvåtusen. Men jag lägger dem i min väska för jag vill inte förlora mina vänner. Vi går ut ur provhytterna och bara går om kring i affären och spelar lugna. Lollo går ut genom dörren och nu är det bara jag kvar. Jag hade aldrig varit såhär nervös förut, jag blev jätte varm och började svettas som en gris. När jag precis skulle gå ut genom dörren så ser jag att det går poliser utanför som säkert hade ätit på pizzerian runt hörnet. Jag fick panik och även fast jag visste hur jag skulle göra så inte alarmet skulle slå på, så går jag rakt ut genom dörren utan att tänka på det och alarmet går igång. Jag tittade efter Lollo men hon är borta. Så jag började springa så fort jag kunde, jag visste inta var jag skulle ta vägen, jag bara sprang. Mitt hjärta dunkade jättehårt och jag såg poliserna springa efter mig. Tillslut klarade jag inte av det längre och dem hann ikapp mig. Den ena polisen höll fast mig medans den andra tog min väska och letade efter det jag hade tagit. Han hittade tröjorna och nu gick vi tillbaka till affären.  

 - Vad heter du?

- Angelica Björngren

Polisen ringde mina föräldrar och körde sedan hem mig. En dag senare skulle det bli en förundersökning . Jag trodde aldrig det här skulle hända mig. Nästa dag åkte vi till polisstationen. Innan det började så fick vi sitta och vänta ett tag. Mamma och Pappa sa ingenting. Det var väldigt besvikna på mig, och visste inte riktigt hur det skulle hantera det här. Efter fem minuter började det. I rummet var det kallt, även fast jag hade på mig en tjocktröja frös jag. Han som skulle förhöra mig var den ena polisen som tog fast mig när allt hände. En ungdomssekreterare var också med och antecknade. Polisen ville att jag skulle berätta min historia av allt. Jag berättade allt och sa ingen lögn. Först ville jag inte berätta att Lollo var med för då kanske jag inte skulle få vara med tjejerna längre. Men varför skulle jag vilja vara kompis med några som får mig att göra kriminella saker. När jag hade berättat allt och svarat på alla frågor. Så kunde jag åka hem, nu skulle åklagaren kolla på all fakta och bestämma ifall jag skulle ställas inför rätta i domstol. Jag visste att det var en stor chans att det skulle bli rättegång eftersom jag snattat förut en massa. Nästa dag vaknade jag vid åtta och bara låg i min säng och väntade på att de skulle ringa, då jag skulle få veta ifall det skulle bli rättegång. Jag ångrar allt, jag skulle aldrig blivit kompis med tjejerna från första början. Klockan två på eftermiddagen ringde telfonen. Mamma svarade och pratade någon minut och tittar sen på mig sorgligt.

•-          Det kommer bli rättegång om en vecka.

Jag känner hur det börjar svida i halsen, och jag kan inte hålla mina tårar längre. Mamma kramade mig och sa att det kommer ordna sig. Jag kollade mig i spegeln och kände inte igen mig själv jag var inte samma tjej längre och ångrade att jag tacka ja till den där ciggen för första början. Mina bruna ögon var röda och min mascara var utkletat på mina kinder. Jag hade nog aldrig varit såhär besviken på mig själv. Vad skulle folk tycka och tänka om mig nu? Den veckan var den långsammaste veckan i mitt liv. Folk tittade snett på mig i skolan och jag kände för att springa hem hela tiden. Jag ville byta skola och bara flytta ifrån Stockholm. Men på fredagen två dagar innan rättegången hände faktiskt något bra. En tjej som gick i min parallell klass som hette Emma kom fram till mig och började prata. Jag trodde hon skulle säga något taskigt men hon sa att hon förstod mig, och tyckte synd om mig. Vi blev bra kompisar och efter skolan gick vi hem till henne och fikade. På söndagen var det dags för rättegången. Den började klockan 11 på morgonen. När vi var framme så var det jätte mycket folk och alla dem var där för att vara med på rättegången och lyssna. Det tyckte inte jag om för jag ville inte att alla skulle sitta och lyssna och stirra på mig. Nu skulle det börja, rättens ordförande började kolla ifall alla som skulle vara där var där, och de var dem. Nu gav ordföranden ordet till Åklagaren, som började ställa massa frågor till mig. Först berättade Åklagaren hans historia av allt och frågade om det stämde in, och de gjorde det. Åklagaren såg ungefär ut som att vara i 40års åldern han hade ljusbrunt hår, ganska stora blåa ögon och en jätteliten näsa. Åklagaren frågade varför jag gjorde det som jag gjorde. Jag svarade att jag inte ville bli av med mina kompisar och kände mig tvingad. Bredvid mig satt en försvarsadvokat som skulle hjälpa mig under Rättegången, men jag kände mig nervös och rädd i alla fall. Åklagaren hade nu fått fram all fakta och tyckte att det skulle bli en ganska hård dom men inte för hård. Men nu kallades ett vittne in, det var en tant som hade varit i affären när allt hade hänt, och sett att det var något skumt på gång. Hennes historia stämde in bra och visade också att jag känt mig tvingad att göra det, även fast jag inte ville. När åklagaren pratat färdigt med vittnet, sa min försvarsadvokat att det borde bli en mild dom eftersom jag inte ville göra det, och kände mig tvingad till det. Medans åklagaren tyckte att den inte skulle bli för mild eftersom jag hade snattat många gånger innan. Fem minuter efter det så sa rättens ordförande att mötet var avslutat och berättade att om två veckor skulle jag få reda på var det blir för dom. De två veckorna gick ganska snabbt, jag hade inte varit rädd eller nervös, jag hade också umgåtts med Emma en hel del. Nu var jag inte med Lollo och dem längre. Jag och Mamma hade kommit mycket närmare och haft det riktigt mysigt tillsammans. När jag kollade mig i spegeln så kände jag faktiskt igen mig, och visste att jag var tillbaka på rätt spår. På måndagen när vi skulle få reda på var det skulle bli för dom träffade jag på Lollo. Jag blev nervös för att jag inte träffat henne sen allt hände eftersom jag bytte klass. Först tänkte jag bara ignorera henne men hon kom fram till mig och faktiskt bad om ursäkt. Hon mådde nog bättre efter hon hade sagt det till mig för hon kände sig nog ganska skyldig över brottet. Vid fyra tiden så åkte vi iväg till tingsrätten och jag skulle få reda på vad jag skulle få för dom. Jag var faktiskt inte så nervös, gjort är gjort och det var bara att acceptera. Nu skulle jag få läsa min dom. Jag satt mig ner och börja läsa, och min dom blev böter 2000kr och att jag skulle ha en kontakt person. Jag tyckte ändå det var ganska bra, men det kanske blir lite jobbigt med en kontaktperson för jag känner att jag inte behöver det längre. Men allt funkade jättebra och jag kämpa hårt och fick bra betyg. Och nu är jag här och berättar detta, och jag har nog aldrig mått såhär bra.